I samband med min bortgångna kärmors (hon tyckte att kärmor lät finare än svärmor, jag var hennes kärdotter ♥) 57-årsdag så köpte jag hennes favoritblommor, tulpaner. Dessa fick hamna i min fina Flora-vas. Titta så vackert det blev! :)

Och såklart skulle tulpanerna stå bredvid fotot av kärmor, det går nog inte en dag utan att jag saknar henne. Hon efterlämnade ett tomrum som aldrig kommer fyllas upp igen och hon kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. I maj är det två år sen hon gick bort men smärtan är densamma.

 

Jag kommer ofta på mig själv när jag tittar på sonen att jag tänker på hur det hade varit om hon fortfarande levde. Hur Josh kunde ha ringt till henne och pratat om allt mellan himmel och jord, så som han gör med sin mormor. Hur Josh kunde ha pratat öronen av farmor när vi kom på besök och om hon äntligen hade fått komma hem till oss och se hur vi har det. Hon hade inte sett huset sen svärfar bodde här, och som ni vet så har det hänt mkt här ute sen vi tog över. Men hon bodde för långt bort, hade varken bil eller körkort och sen blev hon även sjuk i bukspottkörtelcancer samma år som vi flyttade ut hit, så något besök blev tyvärr inte av, vilket vi kan känna sorg över. Jag skulle ha velat se hennes min om hon hade fått bli guidad runt av Joshen i hans rum. Ankie som var en riktig lek-farmor och gärna lekte med Joshen på golvet. Även i stunder som hon hade ont. Bara det säger så mkt om hennes kärlek till sina barnbarn.

 

Men hur mkt jag önskar så kommer det inte bli så, utan jag måste fortfarande vänja vid mig att livet är så här nu. Men jag är så otroligt glad över att jag fick äran att få ha en alldeles underbar, stark och godhjärtad kärmor och att mitt barn fick den bästa farmodern ett barn kan önska sig, även om han bara fick ha henne i lite över 2 år.

Mitt i sorgen kan jag känna tacksamhet, tack Ankie för att jag fick vara en av de många pusselbitarna som bildade ditt liv. Tack, tack, tack♥
Jag hoppas att vi ses igen när tiden är inne, då kommer vi ha massor att prata ikapp om ♥